Att handskas med barn

Okej, för det första... hur fan stavas handskas? Hanskas? För fan.

Jag och J är lika på en del punkter, men det finns en sak som hon i regel alltid är bättre på, och där är barn. Barn - små som stora - är J:s område helt enkelt. Jag vet inte riktigt hur hon gör, men alla småbarn tycks närmast förälskade i henne. De dyrkar henne!

Jag vägrar låta henne träffa ungen som jag för tillfället barnvaktar, för jag vet att jag skulle bli dumpad så fort J:s blonda lockar uppenbarade sig framför henne. Efter det kommer det inte spela någon roll hur stor Bamsesamling jag har, eller hur snabbt jag kan läsa hennes godnattböcker. Finns J i närheten, så kommer det vara J hon vill ha!

Vi har ju (som J tidigare nämnt) norrlandsbesök (riktiga norrländare, inte fusk-norrisar som vi här i Gävle), varav en av dem är blott fem år. Eller sex kanske? Whatever. Hur som helst, så älskar hon såklart J. Mycket! Vi hade ett litet awkward moment, Elina och jag. J var i badrummet och gjorde sig nattklar, och hon hade dumpat lillisen i mitt rum. Så där satt vi bredvid varandra i sängen och hörde klockan ticka. Tystnaden pressade sig mot trumhinnorna, och det var en av de mest laddade tystnader jag någonsin upplevt!
"Du har inte så mycket leksaker här inne", kommentarde Elina till slut.
"Nej", svarade jag lamt.
Plötsligt fick jag en idé:
"Vi kan ta kort!"
Elina lös upp.
"Ja! Jag är jättebra på UNO, jag vinner mot farmor hela tiden...!"
Ehh, jaha. Hon tänkte på sådana kort.
"Nej, alltså... jag menade bilder. Med kameran", förklarade jag.
Hennes glada leende bleknade. Vi led några sekunders tystnad igen. Sedan...
"J!" ropade vi samtidigt.

Till slut räddade J oss. Puh!